Nintendo Land är spelet som följer med till alla Wii U enheter, om man nu köper den svarta och inte den vita basic modellen som kostar tusen kronor mindre.

Spelet är en samling av minispel. Vissa är bättre och vissa är sämre men nästan alla erbjuder en rejäl dos underhållning och tidsfördriv, iaf om du spelar med någon annan då Nintendo Land är gjord framförallt för flera spelare. Spelet kan man säga är ett sätt för Nintendo att visa vad man kan göra med gamepaden och jag har verkligen blivit mer kär i den och sättet att spela med både den och tvn samtidigt. Det är smidigt och funkar bra i praktiken, men lite träning för att vänja sig kan nog de flesta behöva.

 

När jag först testade spelet och körde de olika minispelen för enspelare, så tröttnade jag ganska snabbt och tänkte jaha är detta allt? Egentligen var det bara ett eller två jag verkligen fastnade för. Sedan så spelade jag det

dagen efter med Felicia och då var det betydligt roligare. Som två spelare kan du köra minispel för flera spelare, både med och mot varandra. En häftig grej är även att Wii U är första konsolen man kan spela upp till fem personer på en och samma maskin, dock behövs då 4 stycken Wii kontroller. Den femte kör med gamepaden, vilken alla vill ha. På något sätt råkade Felicia lura till sig den och spela två timmar sträck medan jag viftade med min gamla wii remote. Nåväl, man får väl vara en gentleman iblan.

 

De bästa spelen är de man kör tlsm och jag älskade verkligen Metroid minispelet som är ett ganska långt äventyr på 20 banor inklusive två bossar. Den ena som kör med gamepaden använder den som en bärbar konsol och kollar bara där, på touch skärmen som finns placerad i mitten. Och den som har wii kontrollen kollar på tvn. Det funkade väldigt bra och det är ett minispel som kräver både fokus och sammarbete.

De andra minispelen man kan köra tlsm är Legend of Zelda och och Pikmin Adventure. Båda är ganska underhållande men Zelda minispelet är ganska tråkigt för personen med gamepad, tillskillnad från de andra då det är mycket roligare att köra med gamepaden och dess nya teknik. I Zelda dock är det ganska bull då kontrollen inte känns lika smidig som i det mesta annat och den som har wii kontroll bara mejar ner fiender genom att svinga svärdet åt höger och vänster.

 

När det kommer till spel man kan köra mot varandra så finns det bland annat ett slags kurragömma/kull spel där den ena ska springa och gömma sig och sedan ska den andra leta upp och jaga personen tills den lyckas tackla omkull hen. Den som jagar har två yoshis till hjälp och den som blir jagad har inget mer än lite snabbare fart. 

Ett annat spel är ett lite skrämmande spök spel inspirerat av Luigis Mansion till gamla gamecube. Där är den ena spöket och den andra är "luigi" som ska försöka fånga in och döda spöket genom att lysa på det tills hälsan dragits ner till noll. Spöket ska däremot gömma sig och klura ut ur han kan attackera spökfångaren bakifrån. Det som gör minispelet så intressant och märkvärdigt är att spöket använder bara gamepaden medan den som är spökfångaren/luigi bara kollar på tvn där inte spöket syns till. Man måste lyssna noga på vibrationer för att indifera var spöket kan hålla hus.

 

Solospelen i spelet är som sagt inte alls lika kul som de spel jag just skrivit om, men på något sätt tycker jag dom är roligare nu när jag spelat mer. Kanske är de alla minispel som växer med tiden, man kan ju faktiskt låsa upp svårare nivåer ju bättre man blir och längre man kommer. Sedan får man mynt när du spelar som du kan använda i ett ytterliggare minispel där man vinner priser. 

Är du bra i dina spel så får du även tropies och stamps som kan ses som en sorts achivements. De är ganska svåra att få och gör att man kämpar lite extra. Därför blir Nintendo Land bara roligare och roligare med tiden, men framförallt om man spelar med vänner eller sin respektive. 

 

Nintendo Land är även ett väldigt snyggt spel och HDn fungerar fint och spelet är glasklart och fyllt med fina färger, man blir kär i Nintendo igen och alla karaktärer de skapat. Spelet Nintendo Land är en hyllning till alla spel de gjort och till alla älskade karaktärer. Jag tycker de gjorde det bra.