Checka in min trailer till en uppkommande film jag håller på med!

 

 

 

Jag var inget stort fan av Rayman när jag var liten, visst tyckte jag om både Rayman i sig och spelen. De var kul men inte någon favorit helt enkelt. När jag var mindre så spelade jag mycket Crash Bandicoot och Spyro på min allra första spelmaskin, ps1. Hur man än gör och försöker går man alltid misste om lite spel, konsoler och stora karaktärer. Nu när man är äldre är det därför tid att ta tag i allt det som fick gå i skuggan för andra storspel. Därför köpte jag bland annat Nintendo 64. Wii U däremot köpte jag mest för jag samlar spel och det är Nintendos senaste tillskott i familjen.

 

Efter att ha spelat Rayman Origins på min ps vita så kände jag verkligen att Rayman är en riktigt härlig figur och spelet var sjukt charmigt. Jag förstår de som har stor kärlek till Rayman nu och även om både Origins och Legends är långt ifrån de gamla klassiska Rayman liren så bygger de fortfarande på samma charm. 

Orgins var ett av de bästa plattformspelen jag kört på länge, ett perfekt spel att ha med sig på semester. Sedan kom Legends, kunde de toppa föregångaren? Svar: Ja. Låt mig förklara varför.

 

Först och främst så är Rayman Legends otroligt snyggt. Origins var också väldigt läckert så där är det inte alltför stor skillnad. Lite för mig men det kan nog bero på att jag spelade Origins på en bärbar konsol istället för en stationär. Ps Vita må ha HD men det blir aldrig samma sak som att spela på en stor platt tv. 

Sedan körde jag spelet till Wii U, Rayman Legends skulle faktiskt vara exklusivt för Wii U men släpptes som ett Multi plattform spel då Ubisoft var oroliga att det inte skulle sälja tillräckligt annars, då det gått ganska dåligt för Wii U den senaste tiden. Men det börjar ljusna. 

 

Jag spelade genom hela spelet tillsammans med min flickvän som jag gjort lite till en gamer. Hon körde med gamepaden för att spela som den lilla extra karaktären Murfy. Han kan hjälpa Rayman ta sig förbi vissa saker samt göra att man får mer poäng per bana. Det passa henne bra då hon inte är lika insatt och bra på spel. Jag körde alltså då som den vanliga gubben och gjorde allt det där svårare jobbet, även om alla som spelar är viktiga. Jag körde med den gamla wii kontrollen, den funka bra men i vatten banorna är den lite slöare. Jag körde även som Rayman fast med gamepaden några gånger då Felicia tog en paus eller liknande, mycket skönare måste jag säga. Fast både kamera och kontrollen är bra oavsett. Det är härlig känslighet och banorna är så varierande och fyllda med massa innehåll.

 

Som vanligt i sådana här spel är storyn väldigt simpel. Det har kommit monster som förstör och kidnappar alla "människor". Därför måste Rayman, hans vänner och det nya tillskottet Murfy rädda världen igen. Det finns mycket saker att samla, utmaningar, online läge och ett slags minispel där man sparkar fotbollar i mål. Allt sånt gör att man kan sitta med spelet i massvis med timmar, och det bästa är att man aldrig tröttnar.

 

Mitt favorit moment i Rayman Legends är nog musik banorna. Alla banor har såkalrt musik men sen finns det vissa banor där du spelar, hoppar och slår i takt till en låt. Allt fungerar perfekt och låtarna är catchy och väldigt bra. Det är allt från en mexikans version av Eye of the tiger till klassisak stycken av Mozart. 

 

Vad som gör Rayman Legends till den ultimata Rayman upplevelsen och till ett suveränt spel är inte bara det jag nämnt utan även det faktum att de flesta banorna från Rayman Origins är med. Genom att få fyrklöver på olika banor, kan du skrapa dessa och låsa upp gamla banor från Origins. Detta var en väldigt kul överaskning då jag även älskade det spelet. Förutom att låsa upp gamla spelets banor, kan man även låsa upp små figurer, "pengar" och "människor". Det finns ett visst antal av allt och att försöka få tag på allt är väldigt kul och motvierande. 

 

Rayman Legends är ett ganska perfekt spel. Ibland händer det kanske lite väl mycket på en och samma gång men det som är så bra är att man aldrig blir förvirrad. Du har alltid koll på vart du ska och det är fasansfullt underhållande. När man är klar med att samla allt finns det dock inte så mycket mer att göra, då det blir lite tråkigt att spela om samma bana flera gånger. Men så länge man kör är det kul och timmarna flyger iväg. 

 

 

+ Musiken, grafiken, charmen, karaktärerna, humorn, den ökande svårighetsgraden

- Roligare att spela med gamepad, tråkigt att köra vissa banor ensam

Jag är riktigt taggad inför  nästa Super Smash Bros som kommer till våren nästa år. Hade velat ha det redan till vintern men man kan inte få allt här i världen, som tur är kommer både ett nytt Donkey Kong Country spel och Super Mario 3D World ut så jag klarar mig. Plus lär man antagligen spela en hel del ps4, men det är just Wii U jag och min flickvän spelar och hon kanske inte just är taggad på Super Smash Bros, men det är jag och flera av mina vänner. Sen kommer ju Mario Cart i samma veva och det lär jag och Felicia spela mycket. Ska bli najs att se i HD. 

 

Men åter tillbaka till Super Smash Bros 4. På spelets officiela hemsida kan man se vilka karaktärer som kommer finnas med och de verkar uppdatera hela tiden, kanske för att väcka lite spänning. Sen vet jag inte om de som står där är de som finns med från start eller om det även är sådana man kan låsa upp, för det brukar ju också finnas och vara en del av spelets bästa moment. 

 

Listan på karaktärer:

Peach

Jag tycker det än så länge ser bra ut men finns några karkäter jag hellre hade sett än t.ex. Pikmin and Olimar och Wii Fit Trainer. Att ha en sån karktär med känns bara helt ogenomtänkt. Vad ska hen göra? Göra elastiska rörelser och döda sina fiender med sin vältränade rumpa? Om det bara vore så väl.. Karktären ser dessväre inte särskillt vacker ut. 

 

Sedan hoppas jag Sonic kommer med och varför inte typ Knuckles? Banjo and Kazooie? Toad? Yoshi? Finns väldigt många man kan ha med, Pokemon trainer gillade jag också. I alla fall mer än Wii Fit Trainer och Villager (hater gonna hate). 

 

 

Igår när jag och Felicia var i stan så skulle jag in på Game och förhandsboka ps4. Det slutade med att jag köpte en Nintendo 64 med tre spel. Tydligen har de börjat sälja massa retro spel och spelmaskiner, jag blev fett glad. Har faktistk aldrig ägt en Nintendo 64 då jag spelade Playstation 1 som liten. Men har velat ha en ganska länge nu, så det var ett givet köp för min del. Felicia peppade mig också då hon älskar Mario och Nintendo spel. I alla fall så köpte jag maskinen med tyvärr bara en kontroll, och tre stycken suveräna titlar. Det blev: Mario Kart 64, Super Mario 64 och Banjo and Kazooie. 

 

Själva maskinen är faktiskt riktigt snygg med enkel fast fin design. Logan är bra och jag gillar hur man sätter in spelen. När spelet är i kan man även se titeln, känns dock väldigt old school med spelkasset. Nintendo 64 kom ju under samma tid som ps1 och playstation hade skivor. Fast Nintendo har alltid varit lite efter tekniskt, men när det kommer till spelen så är de alltid på topp och ger en exakt det man vill med speltitlar och spelserier som fortfarande håller. 

Det var väldigt enkelt att koppla in maskinen också, det var bara två sladdar. En till ett eluttag och ett till teven. Är verkligen glad att den inte är lika krånglig att koppla in som t.ex. de äldsta Nintendo konsolerna som NES och SNES. Maskinen är dessutom väldigt lätt och är helt tyst. Tystare än alla de nya spelmaskinerna till och med.

 

Jag tycker kontrollen är rätt så ful och klumpig. Den är grå och ser ut som en missbildad kusin till de andra nintendo kontrollerna. Spaken förstår jag mig inte på då den är i mitten på hela kontrollen och dessutom på typ kontrollens tredje ben i mitten. Varför kunde de inte bara ha spaken på vänstra sidan istället för de knapparna som finns där? De används nästan aldrig ändå och är bara onödiga. Sedan är det ganska mycket knappar för att vara en helt vanlig spelkontroll, det finns dessutom en knapp på baksidan jag inte ens märkte av först. 

Trots detta är den väldigt härlig att hålla i och man får inte ont i fingrarna av mycket spelande, som man kan få av andra kontroller. Spaken var rätt rikning för Nintendo i alla fall då de tidigare bara hade vanliga knappar som säkert gav flera spelare ont i tummen. Designen är unik iaf och det är ju ett plus. Jag tror nog de bara ville göra kontrollen skön att hålla i och glömde bort att den skulle se snygg ut. 

 

 

 

Det är riktigt kul att sätta fingrarna i detta spelet då man spelat både Mario Kart till Gamegube och Wii som är modernare konsoler. Alltid kul att se orginal spelet liksom och precis som de nyare Kart spelen, så är Mario Kart 64 grymt kul. Det känns väldigt gamalt och många saker som händer kan vara lite fördröjda samt att animeringen är lite sisådär. Fast för att vara så pass gamalt som det är tycker jag överlag grafiken är väldigt bra. Man kan inte göra så mycket val själv och det finns bara 8 karaktärer, men de som finns är nog de bästa valen de kunde gjort. Förutom Wario, han har jag aldrig gillat särskillt mycket. 

Tyvärr kunde jag och min tjej inte spela tillsammans igår så vi turades om, men jag ska försöka att köpa en kontroll till på typ tradera under denna vecka. 

 

 

Detta var det spelet jag såg mest fram emot, man har ju hört så mycket och därför var förväntingarna höga. Det kanske inte riktigt höll upp till de måtten jag hade i huvudet, men det var fortfarande väldigt bra och fartfyllt. Häftigt koncept med hur man hoppar in i tavlor för att komma till banor, samlar stjärnor för att öppna nya dörrar och bossfighter som skaparna verkligen tänkt igenom. Dock så är kameran och kontrollen i många fall bedrövlig. Man vet aldrig vart man hoppar eller vart man kommer landa, vilket är lite kasst. Kanske inbillar jag mig detta då jag är så van vid moderna spel. T.ex. tror jag Super Mario 64 är rätt så enkelt jämfört med många moderna titlar, men jag tror man blivit lite hjärntvättad av hur spelen är idag. 

Spelade till första gången man möter Bowser ungefär.

 

 

Detta spelet är fantastistk. Jag har bara kört cirka en timme, men det är riktigt roligt och orginelt. Det är tusen gånger bättre än det moderna Banjo and Kazooie spelet till 360 där man kör bilar. Jag undrar hur de kunde göra det skitet när orginal spelet är helt annorlunda och så mycket bättre. De är verkligen som natt och dag. 

Banjo and Kazooie är ett plattformspel fullt med action och pussel moment. Musiken är grym och variationen är perfekt. Det är lagom utmanande och jag kan tänka mig att detta spelet såg väldigt snyggt ut när det kom 1998. 

En konstig grej är dock att när man sparar och avslutar spelet så får man game over. Vill de verkligen man ska köra igenom hela spelet non-stop? Visst hade jag kunnat det men man har ju ofta andra saker att göra. Nåväl det är en kul grej som kan peppa en att spela mer. 

 

 

 

Nintendo 64 är en grym konsol som jag verkligen är glad över att äga. De spelen jag har är alla bra och nu längtar jag bara efter att få en kontroll till så jag kan spela tillammans med min flickvän och vänner. Än så länge gillar jag Banjo and Kazooie mest men alla tre spelen jag valde är fina titlar. 

Kontrollen är ful men skön och konsolen är tyst och snygg. Spelen kostar ganska mycket men det är bara för att många retro titlar har fått ett speciellt värde och är i vissa fall svåra att få tag på. Framförallt de i orginal förpackning. 

 

 

 

Måste förhandsboka Playstation 4. Men glömmer alltid bort det eller har inte tid. Får kanske bli att man gör det via nätet, de flesta affärer har dock det utsålt redan. Nästa generation har ju rekord på mest utsålda konsoler någonsin typ! 

 

Xbox One är försenad till februari medan ps4 kommer redan i slutet på november, vilket närmar sig med stormsteg. Tycker tiden går riktigt fort nu framförallt när jag börjat träna osv. Dock så faller min spelblogg lite i glömska, men det går som sagt i perioder.

 

Angående uppkommande maskinerna Xbox One och Playstation 4, så är jag fortfarande mycket mer pepp på ps4 och det är den jag lär köpa direkt vid lansering. Hur det blir med nya Xbox får vi se, pengar lär jag ju ha då jag precis sommarjobbat och kommer jobba på Malmö Opera till vintern. Båda konsolerna kommer få fina spel till lansering också, One kanske får lite bättre men ps4 har en massa godbitar på g. 

Dock är den största anledningen till att jag vill ha ps4, att jag älskade ps3 och tycker om designen mer samt tycker jag kontrollen är härligare. Det är mycket en smaksak men det är min åsikt. Tyvärr kommer ju online kosta men samtidigt lär man få massa saker gratis då ps plus är ett måste för online till ps4 och det egentligen är bara det som kostar. 

 

En bra grej med Xbox One är att man ska kunna spela 8 personer på samma konsol. Sedan så kan man inte veta om alla rykten är sanna om någon av de två maskinerna då det bara är rykten. Men ska bli spännande att se allt de lovar. Jag tycker verkligen Microsoft växt senaste månaderna. Först fick de massa kritik och alla hatade Xbox One, det fick de att ändra en massa och nu ser den lika lovande ut som ps4. I vissa aspekter ser den bättre ut och i vissa sämre. Det roligaste är nog att Xbox One känns mer som Playstation 3 och Playstation 4 känns mer som Xbox 360. Kanske lite konstigt, men det är faktistk lite så. När ps3 kom så var det inte bara en spelmaskin, det var den ultimata mediemaskinen. Precis det vill Microsoft med sin Xbox One. Såklart kommer den vara mer avancerad än ps3 men då får vi tänka att den kom för 7 år sedan. 

Ps4 däremot kommer mer vara en ultimat spelkonsol och mest satsa på det plus allt det sociala. Exakt det ville Microsoft med sin föregående xbox, xbox 360. Ps4 lär såklart vara mer avancerad och ha mer funktioner, men även där får man ju tänka hur gamal xbox 360 är nu.

 

Det ska bli väldigt spännande att följa dessa maskiner och se hur det går. De ser snygga ut båda två även om jag själv tycker playstation 4 är den snyggare. Xbox One ser ut som en digitalbox. Kontrollerna är väldigt lika sina föregångare, men de ser bra ut. Spelen ser bra ut till båda och framförallt några av de exklusiva till Xbox One ser grymt fina ut. Men jag tror nog att överlag lär ps4 ha den bästa grafiken, precis som i nuvarande generationen. Egentligen är nuvarande generation slut då Wii U redan är ute men man säger fortfarande så. 

 

Wii U är en riktigt bra maskin också och börjar få bättre spel nu. Rayman Legends var ingen exklusiv titel till konsolen, tyvärr, men spelet var suveränt och det kändes lite extra härligt till just Wii U pga touch skärmen. Till vinter kommer två stortitlar till och då tror jag Nintendo än en gång kommer resa till skyarna och kanske få till något riktigt stort som med Nintendo Wii. 

 

 

Köpte Rayman Legends till Wii U i torsdags, men glömde att både ta foto på spelet och lägga upp det på bloggen. Kanske var jag för ivrig att spela spelet och hade tankarna på andra håll. Har varit lite upptagen både på torsdgskvällen och igår fredag.

 

Spelet är grymt kul och jag spelar det med min fina flickvän då hon typ älskar såna spel, lite simplare plattformspel som Mario och Rayman. Dock är Rayman ganska knepigt på sina ställen och för att lyckas samla allt krävs det att man kör om banor många gånger samt att man måste spela två för att lösa ett flertal pussel. Därför är det ju najs att ha med Felicia, plus att det är alltid är rolgit att sitta och skratta tillsammans.

 

Vi har kört rätt mycket och är faktiskt ganska nära slutet av storyn, men vi har massvis kvar att samla för att låsa upp sista världen och med tanke på att bossarna blir svårare och svårare kan jag omöjligt svara på hur lång tid slutbossen kommer ta. Men en recension lär nog dyka upp rätt så snart på bloggen, om vi inte försöker få 100% först. 

 

En underbart rolig grej har dykt upp. Nintendo har lagt upp en video på en kommande (hoppas inte) bärbar konsol  som kommer ha det finfina namnet Nintendo 2ds. Det är en 3ds utan 3d funktionen. Det är lika dumt som det låter. Kanske hade det varit lite bra om 3ds ALLTID hade 3d funktionen igång. För det hade ju varit ganska störigt och batteritiden är kortare om man spelar i 3d hela tiden. Dock är ju fallet annorlunda då man kan välja om man vill ha igång funktionen eller inte. Alltså är en 3ds både det en 2ds är och mycket mer. Den är snyggare dessutom, 2ds ser ut som skit!

 

Så vad tänkte Nintendo? Släppa en "ofarlig" maskin som barn kan spela utan 3d funktionen, som säkert kommer smälta deras hjärnor, eller ville de bara tjäna extra pengar? De kommer nog att misslyckas rätt brutalt då om inte maskinen kommer ligga på typ 100 riksdaler..

 

Jag hoppas detta är ett skämt precis som jag tror många andra också hoppas på. Om det mot förmodan är sant så ska det bli att spännande att se hur många som införskaffar en 2ds. Kanske några tokiga japaner som samlar på allt som har med Nintendo att göra. Skulle någon annan köpa maskinen blir jag förvånad. Vill man ha en 2ds som dessutom ser bättre ut, kan man ju likaväl köpa den mycket bättre Nintendo 3ds. Som också har en 3d funktion, vilket ibland kanske är påfrestande men ofta fungerar bra och kan ge en lite extra touch. 

 

Suck aså.

 

Skriver inte så mycket nu jag vet, men det går lite i perioder. Har börjat träna på gym nu plus så har jag teater fler gånger i veckan. Sedan så händer det inte alltför mycket spännande på spelfronten just nu och det spelet jag är närmast att klara håller på att lagga, är på sista banan så det är lite bull.

På torsdag kommer nya Rayman Legends ut och det lär jag köpa direkt så då blir det iaf ett inlägg. Det är ett spel jag kommer köra riktigt mycket och som kommer gå före alla de spel jag just nu håller på att spela. Så det ser jag fram emot, annars så tar mycket andra saker den mesta tiden av min fritid. Har knappt tid att träffa min flickvän på vardagarna nu, tur vi går i samma skola..

Min blogg finns även länkad på insta nu. Och mitt insta namn är timtamma.

Game on brothers and sisters.

I torsdags så sköt en 8 årig pojke ihjäl sin mormor. Den 90 åriga gamla damen var pojkens huvudsakliga målsman och de hade en mycket kärleksfull relation.

Pojken sköt sin mormor i bakhuvudet när hon tittade på Tv och till polisen sade han att det inte var med meningen men polisen tror att det var avsiktligt. Vad låg då bakom hela incidenten? Jo tv spelet gta IV som den lilla pojken bara några minuter tidigare spelat på sin ps3.

Polisen kan inte veta säkert om just gta iv fick pojken att göra detta men det kan mycket möjligt vara det säger de. Pojken kan mycket väl ha blivit förvirrad av spelet.

Jag tycker detta är sjukt. Både det som hände men just saken att man låter en 8 årig pojke spela ett sådant spel. Jag spelade visserligen doom 3 när jag var runt 10-11 men det är väl olika från barn till barn och 8 års åldern är väl lite att ta i.
Sen verkar ju inte allt stå rätt till när en pojke bor hos sin mormor som är 90 år. Antingen hade pojken redan någon slags skada eller så var han helt enkelt inte redo för sådana spel...

Oavsett är det galet och nu kommer säkert en massa skrivas om detta och personer kommer antagligen försöka skrämma föräldrar och andra om hur farligt tv och data spel är. Som att vi inte fått nog med sådant rapakalja. Är man knäpp i huvudet är man det. Det är inte spelet i sig som gör det, vanliga personer ser skillnaden på verkligheten och låtsas världen. Även barn. Kanske inte om man är 2 år gammal men vid 8 borde man nog ha någon slags inteligens. Och har man mot förmodan inte det borde man ändå inte ha tillgång till spel som gta iv och andra våldsamma spel.

Varför kunde inte pojkens mormor ha köpt ett gameboy till den lilla grabben? Då skulle hon nog ha levt idag, stupid granny.

Då var man hemma från kvällens spelkväll och versus match. Det blev mellan mig och Zäta!

 

Jag var ganska taggad inför matchen och kände mig helt säker på en solklar vinst. För jag är den som överlag spelar mest och när det kommer till tv spel är bäst all round. Även om t.ex. Phil är bättre oftast på vissa spefika saker. Men alla har ju sina guldkorn såklart. 

Zäta hade funderat länge på vilket spel han skulle välja då han varken spelar så mycket plus vet hur bra jag är på det mesta. När han kom till spelkvällen så hade han en påse med sig och i påsen låg spelet vi skulle köra. Jag var spänd och när han drog upp spelet från påsen så såg jag att det var ett Wii spel, nämligen Wii Sports Resort. Jag har kört det några gånger så det kändes okej men då kom bomben att vi skulle spela något flyg spel som hette dog fight. Wii Sports Resort har nämligen massa småspel i sig och just detta vi skulle mötas i var något helt främmande. Nåväl tänkte jag, det går nog bra ändå. Ack så fel jag hade..

 

Vi körde bäst av fem och Zäta verkligen dominerade från start. Jag hade ingen aning om kontrollen och ingen aning om hur man skulle köra eller hitta saker som gav en extra poäng. Först matchen gick enkelt till Zäta, likaså match två och tre. Jag hade dock tur att han ändrade reglerna till bäst av 7 så jag hade fortfarande en chans. Antagligen blev han lite kaxig då han kände att han verkligen skulle kunna lyckas vinna mot mig. Men skratta bäst som skrattar sist. Jag satte fjärde matchen som var extremt intensiv och nu hade jag äntligen fått helt koll på kontrollen och hur man svängde flyplanet på bästa sätt, det var där skon klämde i de första matcherna. 

Nu stod det 3-1 till Zäta men han behövde bara vinna en gång till, men jag såg lite hopp i fjäran. 

 

Ni kan nog ana hur det gick, Zäta krossade mig sista matchen och vann med 4-1. Fast han var i alla fall snäll och ändrade till bäst av 7. Det räckte inte och i detta fallet kan nog inte talesättet: "Skratta bäst som skrattar sist" stämma. 

 

Grattis till Zäta. Denna gången valde du smart, men nästa gång tar jag dig. 

 

 

 

 Det finns massor med spel trailers. Vartenda stor spel får en fet ofta hög budget trailer nu för tiden, men det är bara vissa som verkligen får en att häpna och känna saker. Ibland till och med så djupt att det kommer tårar. Dessa trailers är sällsynta men här i min topp fem lista så är det inte bara trailers som ser lite snygga ut eller bara är fylld med onödig action. De trailers som jag listat här är mina favoriter och som berört mig på ett eller annat sätt. 

Framförallt nr 2 och 1 på listan, de är storslagna och egentligen mycket bättre än de tre andra här nedan. Men alla förtjänar en plats på de bästa spel trailers! 

 

Enjoy the videos and enjoy the music :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 3. God of War 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa är alla spel jag recenserat på bloggen och betygen jag gett dem. De som jag gav betyg när jag körde 1-5 har jag omvandlat till 1-10 betygsystemet. Alltså kan spel som fått en 4a nu få allt från en 7a till en 9a. 

 

Detta gör jag för att uppdatera er och för att jag mest vill ha något att skriva om den här lite ensamma söndagskvällen. 

 

 

Det är Luigis år och därför firas detta med ett par nya spel med vår gröna hjälte i huvudrollen. Mario får äntligen stå lite åt sidan och låta sin yngre bror med den gröna kepsen stå i centrum. 

Nintendo firar att Luigi fyller 25 år med bland annat Luigis Mansion till Nintendo 3DS och så detta, New Super Luigi U. Ett av de få spelen som faktiskt har Luigis namn i titeln och som till och med är helt fritt från Mario himself.

 

Det första man tänker på är att det är väldigt likt New Super Mario Bros U. Visserligen är de flesta klassiska Mario spel ganska lika och framförallt Super Mario Bros spelen, men i detta fallet är New Super Luigi U mer som ett dlc än ett eget spel. Till en början känns det i alla fall så men ju mer man spelar desstu mer eget känns det. Världarna är samma och bossfighterna likaså, men banorna är nya och har gjorts kortare och svårare. Man har en mycket mindre tid att ta sig igenom banorna, det är oftast fler hinder och stjärn mynten är lika knepiga som i New Super Mario Bros U. Ibland även svårare. Det är ett perfekt spel som utmanar och underhåller både om du spelar ensam eller med andra. 

 

Precis som New Super Mario Bros U så kan den som spelar med game paden hjälpa till genom att sätta ut plattformar. Plattformarna kan leda en till ställen som annars kräver att man har en speciell dräkt eller som är snudd på omöjliga. Det enda negativa med att spela två där den ena sätter ut plattformar är att det ofta blir för enkelt. Man kan nämligen se saker på game paden som inte personen/personerna som spelar med vanliga kontroller ser på teven. Till exempel kan man se små rutor på lite olika ställen med en måne på. Om man hoppar på den kan månen komma ut, fånga den och du får 3 extra liv. Är man då ganska bra så får man rätt snabbt max antal liv. Vilket både känns riktigt härligt men också lite sisådär då man vill utmanas mera. 

 

Själva story läget är precis som i föregående spel kort och nu tar dessutom banorna i genomsnitt hälften så kort tid. Det finns mycket stjärn mynt att samla, många hemliga ställen och den där kaninen Nabbit att fånga i varje värld, men det blir ändå alldeles för kort och att klara spelet 100 % tar inte ens det mer än kanske 20 timmar sammanlagt. Det allra bästa är dock världen man låser upp efter man besegrat Bowser. Det är en extra värld där banorna är betydligt svårare. Redan i New Super Mario Bros var de ganska så tuffa men i detta spelet så får man verkligen anstränga sig om man vill klara det, oavsett om man är vanlig gamer eller proffs! Det är här den stora skillnaden på Mario och Luigis äventyr träder fram. 

 

Alla Mario spel är suveräna och jag hoppas Nintendo aldrig slutar med det de kan bäst. Och jag hoppas de gör fler äventyr med Luigi. Det spelar inte någon roll om hans äventyr liknar Marios eller inte, det är alltid kul att spela som den yngre brodern. Den gröna rörmokaren som kanske är svårare att styra men som både kan hoppa längre och högre. Luigi är en okrönt konung. 

 

 

+ Variationen, atmosfären, musiken, mysfaktorn, stjärnvärlden

- För kort, inga riktigt nya bossfighter

 

? Varför kunde de inte göra ett spel med helt nya världar
! Luigi är mycket charmigare än Mario

 

 

 

 

Detta är en lista på mina tre favorit Halo spel. Om ni tycker olika eller har någon inävdning så är det fritt fram att skriva det. Detta är mina personliga åsikter och jag går inte bara efter hur bra spelet är i sig, grafik, ljud osv. Utan även efter hur kul jag haft med det, hur mycket jag spelat spelet med vänner och liknande..

 

Hoppas ni gillar min lista!

 

 

 

Jag tänker börja skriva om något nytt här på bloggen, nämligen om min och grabbarnas spelkvällar och versus matchet. Varje vecka (typ) så har jag och några vänner spelkväll där vi spelar allt möjligt, dricker och äter gott, ser film osv. Detta har vi haft i ett par år nu och under tiden så har personer gått och kommit, men några av oss har varit med sen begynnelsen. 

För några månader sedan så började vi med något helt nytt på våra spelkvällar, Versus matcher! Vi har en Versus match per spelkväll, om inte den som ska utmana eller utmanas är sjuk eller upptagen, och vinnaren i varje match stannar kvar på "tronen" som mästare. Det blir en ny utmanare varje spelkväll och Versus, vinner man tar man över tronen och titeln som tillfällig mästare. Den som vinner får även en trofé av plast som vi köpte för 20 spänn på coop, det är mest en symbolisk grej.

 

Senaste spelkvällen så mötte jag Phil och jag utmanade honom i Street Fighter IV. Jag vann med 6-0 i matcher och nästa vecka blir det Zäta som ska möta mig. Vilket spel vet ingen av oss, en del av spänningen!

 

Jag kommer börja spriva om våra spelkvällar samt Versus matcher. Efter varje spelkväll ska jag försöka klämma in ett litet inlägg om just det och även uppdatera om vem som vinner uppkommande Versus matcher och skriva lite om vem som vunnit flest gånger och liknande. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Saints Row IV släpps snart, 23 augusti närmare bestämt, och såklart ska även detta storspel få en specialutgåva. Men utvecklarna Volition har gått lite längre än de flesta går, de ska inte bara släppa en vanlig specialutgåva för några hundra kronor mer. De ska släppa en helt galen specialutgåva för 1 miljon dollar, vilket motsvarar cirka 6.5 miljoner kronor. Galet? Jag skulle säga hysteriskt sinnessjukt! 

 

Det kommer bara släppas ett exemplar av denna galna specialutgåva och man kommer få saker som plastikoperation, en resa till rymden, två sportbilar och en vecka på världens lyxigaste hotell. Även en veckas spion träning och en kopia av ett av spelets alla vapen i realistisk storlek. 

 

Hade jag haft 6.5 miljoner kronor på fickan hade jag nog slått till. Har alltid velat ha större manboobs så den där plastikoperationen hade suttit fint. Och sedan kan jag ju gå den där spion träningen, gå runt med mitt vapen och låtsas vara James Bond till snuten tar mig. Då kan jag slå dom med mina nyopererade manliga tuttar och ta min bil och dra till New Mexico. 

 

Nu ska det bli spännande att se vem som verkligen köper den här galna specialutgåvan. Antagligen någon svin rik snubbe som bara köper det för sakens skull, tyvärr. Men jag hoppas det blir någon som verkligen älskar Saints Row och sedan barnsben velat åka till rymden. Tänk att åka till rymden och sitta där med en smarrig paraply drink och snacka rövarhistorier med en utomjording. 

 

Skämt å sido så känns denna specialutgåvan lite tramsig men riktigt najs faktistk. Jag hade nog försökt köpa den  om jag var mångmiljonär, men nu får man nöja sig med vanliga spelet för 500 kronor på elgiganten. Lite billigare.

 

Tredje delen i Arkham trilogin är snart här, om cirka två och en halv månad har spelet release och jag är grymt taggad. Älskade både Arkham Asylum och Arkham Ciry. Mycket tack vare den perfekta atmosfären, det superba stridssystemet, grafiken, musiken och extremt välgjort manus samt dialog från Marh Hamill som Jokern. 

 

Nu när det sista spelet i trilogin närmar sig känns det som fantastiska nyheter när man ser att spelet kommer få en saftig samlarutgåva som nu är uppvisad och kommer ligga på ungefär 80 dollar. Vilket borde motsvara 800 kronor i sverige, men som antagligen kommer bli mer. Det är alltid så, vilket jag tycker är både dumt och störigt. Just nu är ju dollarn låg och svenska kronan hög, vilket borde betyda att samlarutgåvan av Origins borde ligga på mindre än 800 kronor. Men det kommer säkert bli typ 900-1000. Vi får se, jag kommer antagligen införskaffa det oavsett.

 

En av de bästa samlarutgåvorna var The Last of Us där man fick med ett "skin" till sin handkontroll, samt en urläcker bok med bilder från spelet i jättesnygg design. Samt var själva samlarutgåvan i ett slags survival kit som liknar lite det man har i spelet. Dock var det för stort för att smälta in bland alla andra spel och själva fodralet man fick med var mycket snyggare än det vanliga men litet och utan att ha namnet på spelen på sidan. Det var lite irriterande och gjorde nästan så man hade hoppats att det vanliga fodralet låg med eller att man inte ens köpte samlarutgåvan. Men samtidigt var det lite nyskapande och inte likadant som det mesta annat man ser. 

 

Arkham Ciry utgåvan var också rätt najs och mer stilren. En steelbook med härlig design och en stor joker på baksidan, det räcker. I sista trilogin om Batman så tar de dock allt till högre höjder och släpper som sagt ett redigt smarrigt bakverk. Lite som just nämnda last of us, men med lite mer stil och mer klassiskt fast på ett bra sätt. Plus ska man få med en staty. Att hela kalaset bara kostar 80 dollar är förbluffande, men här i Europa får vi säkert betala tvåhundra kronor mer, medan de feta amerikanerna hånflinar bakom sin skärmar.

 

Jag är taggad, är du? 

 

 

 

Att recensera Heavy Rain är svårt, det är ett spel där handlingen och karaktärerna fyller en enorm roll. Där allt du gör avgör hur spelet kommer utvecklas och sluta. Det är ett spel som är fullt med känslor och där det ofta känns som en film, och ibland som verkliga livet. Man kan sitta och verkligen känna smärtan personerna känner, då är det ett bra spel. 

 

Heavy Rain är ett spel som kan spelas på många sätt. Det är meningen att man ska spela på sitt egna sätt och njuta av handlingen på sitt alldeles egna vis. Utan att följa vad andra gjort, utan att försöka få det perfekta slutet. Man ska göra det som känns bäst i stunden. Heavy Rain är nämligen ett spel fullt av intriger och olika beslut som kan leda till att karakäterer får helt olika avgörande vändningar. Heavy Rain har 22 olika slut och en liten grej kan ändra allt. Ett endaste hopp kan få allt det som såg så ljust ut, att mörkna. 

 

Spelet är gjort av en fransk studio som arbetade cirka 6 år med spelet. Det är vädligt avancerad och enormt genomtänkt. Allting är perfekt balanserat och även om Heavy Rain i grund och botten är ett äventyrspel så blir det så mycket mer i slutändan. Jag har aldrig skådat något som liknar detta. Väldigt få spel är så pass intensiva och känslosamma som Heavy Rain. Aldrig har jag blivit så förvånad som jag blev av slutet, aldrig har jag mått så illa som när jag ser en av huvudpersonerna hugga av sitt finger med en yxa för att komma ett steg närmare att rädda sin son. 

 

I spelet följer man 4 olika personer. Ethan, som är den största huvudpersonen, har redan förlorat sin ena son för två år sedan och lider av svåra hallucinationer med mera. Han drömmer hemska saker och kan få blackouts. Dessutom svimmar han när det är mycket folk i hans omgivning. Detta därför att hans sons död tog väldigt hårt på honom och hans fru lämnade honom för hon trodde han var mördaren. När spelet börjar på riktigt två år efter den hemska händelsen så kidnappas hans andra son och han tror det är den så kallade Origami Killer som är i farten. Origami mördaren har en stor betydelse och det mesta kretsar kring honom. Det är en man som kidnappar pojkar i en viss ålder, stänger in dom i en bur med vatten och låter regnvattnet dränka dom sakta. Alltid på hösten då det regnar som mest, precis som det gör under hela spelets gång. Mysigt, men skrämmande. Spelet får en perfekt atmosfär.

 

Den andra huvudpersonen är Madison. En journalist som hjälper Ethan att lista ut vem som mördat hans son. De listar rätt snabbt ut att det är Origami mördaren men det leder dem ingen vart. Poliser har i 3 års tid försökt lista ut vem mördaren är men ingen har någonsin funnit honom. Ethan måste göra olika utmaning för att få reda på vart hans son håller hus. Det är Origami mördaren som är hjärnan bakom det hela och Ethan måste bland annat hugga av sitt finger, gå genom krossat glas, åka bil i motsatt trafik och döda en pappa till två döttrar. Inga enkla saker direkt. 

 

Tredje huvudpersonen är en privat dektetiv som försökt fånga Origami mördaren i flera år utan resultat. Han är en storväxt man och hans jobb är att hålla koll på de personer som förlorat söner som mördaren dödat. Han måste både slåss mot fiender men även ta hand om en bebis som behöver mat och laga äggröra till en kvinna som kommer ha en rätt stor roll. Jag vill inte säga för mycket vilket gör spelet svårt att recensera. Det mesta man säger blir spoilers. Den fjärde huvudpersonen är fbi agenten Jayden Norman. Han är lugn och har en väldigt härlig röst. Han har också ett par glasögon som gör att han kan hitta saker i luften och hitta ledtrådar på brottsplatser som ingen annan kan se. 

 

I spelet spelar man som alla dessa fyra huvudpersoner och man spelar på ett unikt sätt. Genom att gå åt olika riktingar håller man inne en knapp och sedan använder spaken för att kolla runt. Åt det håller man kollar på, går karaktären. I action scener och när man gör olika handlingar så ska man trycka på rätt knappar och göra olika mönster med de analoga spakarna. Ibland använder man hela kontrollen och rör den åt olika håll för att göra saker. Detta gör att man alltid sitter på helspänn och är fokuserad. I sekvenser där man t.ex. slåss mot någon så kan för många fel knapptryck göra att man misslyckas eller dör. Då får spelet ett helt annat slut, men man kan adlrig förlora eller få game over. Vilket ytterliggare är något helt nytt man aldrig har sett i andra tv eller datorspel.

 

Grafiken är storslagen och detaljerna är ibland bättre och ibland sämre, men alltid fina. Det bästa måste nog vara ögonen som ser väldigt realistiska ut, framförallt på närmare håll. Ljuder och musiken är bra och fungerar perfekt i alla sammanhang och ger spelet en skön känsla. Ibland är det avslapnnande musik och ibland stressig när man måste göra saker på tid. Som att utforska ett rum innan någon kommer eller ta sig ur en hemsk fälla.

 

Heavy Rain är en underbar upplevelse som går att uppleva på så många vis. Alla borde spela det för man blir så engagerad. När man sedan får reda på vem som är Origami mördaren så sitter man med hakan nere i golvet. Det är då man känner att man spelar ett mästerverk. När ett spel är så mycket mer än bara ett spel.

 

+ Karaktärerna, handlingen, atmosfären, grafiken, musiken, valmöjligheterna, kontrollen, realismen, dialogen, manuset, nakenscenerna, känslorna, detaljerna, twisten i slutet

- Små brister i animeringen